Puss på ögat, <3

Jag tillåter inte saker att komma för nära men jag låter dem gärna tro att de gör det, för allas skull, mest för min egen egentligen. En människa släppte jag in, inte i tron om att han aldrig skulle göra mig illa, för det är ändå min cyniska vinkel, att sår alltid blöder och att repad hy aldrig läker. Kommer aldrig ifrån det, vill nog det inte heller. Men med hoppet om att lära mig något utav det

 

Idag står jag ensam utan inverkan på någon annans liv och utan att bli påverkad av någon annan. Utan att vara missnöjd, tvärtom. Jag är trots att det låter fel, starkare än någonsin, med mer framgångar än jag väntat mig och med flera bakslag än jag kunnat ana. För mina motgångar kan jag inte längre skylla på någon annan. Och mina potentiella framgångar har jag bara mig själv att tacka. Ingen annan.

Jag ser det på din blick, ett annat sätt att gå. Ett leende som stelnat, ska dölja det som inte går. Du väljer andra ställen, där du inte gått förut. Inga vänner där som frågar, hur mår du hur tog det slut.
Men ta det från en, du lärde väl man vänjer sig vid allt.

Nu vet du hur det känns, det syns i dina ögon. Du behöver inte säga nåt, jag vet exakt vad du är med om.
Nu vet du hur det känns, att vara den som förlorar.

Mitt hjärta har orkat mycket. Även fast jag egentligen borde sagt stopp flera gånger, brydde jag mig inte. Förstod inte hur mycket det tog sönder mig och gjorde mitt inre sprucket och fult. Jag fortsatte gå en väg som ledde mig helt fel. Som inte var rätt för mig och jag ville inte inse det. Gjorde det iallafall för sent. Då mitt inre var så förstört att jag inte klarade av att stå, möta andra ansikten eller ens försöka dra mig ur sängen.

Det var bara jobbigt, för jag tog mig igenom så mycket på egen hand. Samtidigt som jag aldrig velat ha någon annans hjälp.

Något av det svåraste. Att låta någon komma så nära, vända hela mitt liv upp och ner, för att sedan lämna mig mager och svag. Låta mig själv bygga upp varenda bit som fallit och krossats mot marken. Det kan göra ont att ta en del andetag och då i den sekunden, vill jag sluta. Bara så.

Det djupa i din blick. Det jag älskar, men som ingen annan vet om. En del saker tror jag inte är sanna, om jag inte säger dem högt. Som när man älskar någon, men man får inte, man bara får inte och det går inte heller. Så skiter man i att snacka om det, och så finns det inte. Det finns i en, men det kommer aldrig finnas där på riktigt. Ingen kommer någonsin få veta, allra minst han.

Men ögonen säger mer än mina ord någonsin kommer göra - rädsla. Att vara rädd och förlora något som inte ens tillhör en. Den där rädslan. Den sjuka rädslan som man själv inte vet vad man ska göra av.

Jag kommer alltid välja att bevara de känslorna i mig. Aldrig snacka om dem, för vem skulle förstå? Vem skulle ens försöka. Det kommer ta år innan allt suddas ut och jag väntar. Snart blir allt ett minne och du kommer bara existera i min fantasi. Jag kommer minnas ditt skratt och dina lena händer. Hur du drar dig i håret och hur du doftar.

 

Det ända jag vill minnas utav dig är det som en gång fick mig på fall - att du är bara du.

Vad gör man när hela ens hjärta ligger och vilar i någon annans hand. Jag måste bara välja att inte låta det påverka mig. Men mina känslor svalnar knappast för att det börjar bli vinter. Det svider för mycket och jag vill skära ut mitt halva hjärta och bara låta dig trampa på det. Det känns som allt försvinner i horisonten och jag orkar inte springa.

 

Ibland är vilja att vara din, starkare än viljan att vara lycklig.

Inuti mig rivs tusen drömmar sönder. Du visade mig allt jag trodde att jag inte var kapabel till. Det gör ont när man låter det göra ont. Och jag är så förbaskat arg på mig själv för att jag fortsatte gå tillbaka. Och för att jag försökte lura mig själv att allt var okej. Men det var inte alls okej. Jag mådde knappast bra heller. Jag tog bara sönder mig själv ännu mer. Men på något sätt måste jag ändå förlåta mig själv nu. Förlåta mig själv för att jag inte visste bättre då.

 

Det kan göra ont att ta en del andetag och då i den sekunden, vill jag sluta. Bara så.

Det finns inte mycket att göra åt, den känslan som växer sig fast i en. Långsamt, men så stark. Hur man kan sakna någon som man inte kan nå. Att ständigt stå i kamp med någon som inte ger efter ett dugg. Att alltid behöva svälja cement och fälla kristall tårar i natten när man ligger ensam i en stor och kall säng.

När man vet hur hans läppar smakar. Hur farliga hans beröringar är. Det leendet som man vill se och le tillbaka mot, varje dag. Ryggtavlan som får en att få gåshud. Jag har länge letat efter något som kan slita mig ifrån den känslan. Känslan av att känna att jag måste ha han för att fungera och för att mitt hjärta ska slå i normal takt.

Jag vill minnas hösten vackert. Men allt gick sönder då. Hur kan man då inte minnas all sorg, besvikelse och smärta som letade sig in i varje centimeter av ens kropp. Hur kan man vilja fortsätta smaka på någons läppar och aldrig tröttna? Finna honom fortfarande intressant. Det går inte att sudda bort eller för den delen att radera. Det etsar sig fast i en.

Hjärtat vänder om. Det handlar inte om dig eller dina handlingar längre. Ett virus i mig har kommit för att stanna. Ibland saknar jag våra små bråk, för jag visste att innan dagen tog slut, viskade vi hur mycket vi betydde för varandra. Ibland tog det halva natten, men jag gjorde det för tanken på att förlora dig rev i mitt sinne. Allt var för långt bort för att jag skulle kunna nå det, ändå trodde jag att svaren vilade hos dig.

 

Ibland blundar jag hårt, bara för att minnas. Trots att jag inte vill gå tillbaks. Jag krävde för mycket, och det gjorde du nog också även fast du aldrig erkände det. Jag vill bara minnas, det räcker för mig. Det räcker att jag spelar upp det i huvudet, så värmer det i kroppen. Men jag ångrar inte dig, du fick trots allt mitt hjärta att må lite extra bra, i dom bästa perioderna.

Jag blir rädd för att saker har förändrats. Att mitt hjärta älskar något jag inte längre har kvar. Och att jag själv är orsaken till att jag inte får hålla om honom längre, eller somna i hans famn. Jag ser det nu, hur mycket som förändrats. Saker som jag velat ska stanna på samma plats föralltid, är något jag inte kan nudda vid.

 

Har väntat på en räddning. På något som ska ersätta det spruckna och det sylvassa som vilar i min själ. Men jag har slutat bry mig nu. Att någon eller något ska laga mig. Det funkar inte så. Det kommer aldrig funka så. Mitt hjärta kommer aldrig bli helt när jag som mest vill det. Och jag finner det lika vackert som sorgset. Att när man minst anar det, så står det där. Framför en och det visar sig så självklart.

Undrar varför det är jag som säger förlåt. Att det slutar med att jag är den som desperat ber om ursäkt. Man kan inte kasta hur mycket skit på en människa som helst, för förr eller senare så bryter man. Jag vill skrika på dig för att du gör mig så jävla arg. Jag vill gråta för dig så du ser hur jävla ledsen du faktiskt gör mig. Och hur ont mitt hjärta värker när du slinker ur dig smutsiga ord. Jag vill inte vara din slagpåse. Det är inte så det ska va. Och jag pallar inte med att bli tagen förgivet och att ha någon som får mig att känna mig värdelös.

Mitt inre skriker för att det har tröttnat på allt som händer. Och jag vill inte se dig i ögonen igen för du gör mig bara arg och ledsen. Jag vill ha modet att gå ifrån dig och lämna dig. Samtidigt som det enda jag vill är att ligga i din famn. Se natten bli till dag, lyssna på ljudet av ditt hjärta och dra mina naglar mot din rygg. Det borde inte vara komplicerat.

Ibland handlar det om att släppa taget helt och bara bära med sig minnen. Jag är ledsen, för att människor förändras. Eller så lär man bara känna deras rätta jag. Men det skrämmer mig något otroligt och jag vågar inte släppa in någon längre.

Men jag är färdig med att vara ledsen. Jag är färdig med att vara rädd. Rädd för att människor inte alltid visar sig vara som man trodde och kanske ibland önskade. Människor kommer alltid ständigt chockera mig. Inte allra minst jag själv.

Jag har varit med om smärta. Jag har känt något som många inte har gjort. Jag vet vad ångest innebär, jag vet hur det känns att vara krossad, att känna sig ensam. Men något som jag stått fast vid, är att aldrig låta någon ta min lycka ifrån mig. Varje dag försöker jag vakna med lycka i hela kroppen, även om jag grät mig själv till sömns kvällen innan.

För problemen kommer alltid att finnas. Och någon kommer alltid tycka illa om dig. Men man kan inte låta det stoppa en från att leva. Man måste lära sig att njuta av stunden. För man kan inte leva i framtiden och man kan inte leva i det förflutna. Så det enda man egentligen kan göra är att vara lycklig över allt man har i livet och aldrig placera sin lycka i någon annan människas händer.

♥

Jag vet inte om jag faktiskt har förlåtit dig, jag kan inte, för jag vet inte om du gjort något fel. Som att sopa upp krossat glas från golvet utan att något har gått sönder.

 

Kanske är det som vanligt, min kropp som blir svag för det minsta och min själ som överanalyserar. Till det värre. Det spelar egentligen ingen roll. Jag avgav ett löfte till dig, jag förväntade mig detsamma.

Vill egentligen inte ens skriva om dig för du är egentligen så långt borta från allt som kan beskrivas. Negativt och positivt. Faller lätt som en fjäder men ligger tung som en sten på ditt bröst. Utan egentlig logik och för den delen mening. Om jag öppnar mitt fönster, flyger du ur mitt hjärta och bort då? Om jag stänger det, kvävs du då?

Det är så tråkigt att bli ett måste.

Vid det här laget borde du veta om vart jag står med mina fötter på jorden. Hur mitt hjärta slagit för dig fast än allting gått som en berg o dalbana.

 

Hur jag kämpat och slitit med mitt hjärta som ställt tusen frågor. Med mina tankar som varken vet in eller ut. Öppnat hela min själ, visat svagheter och styrka och bara varit den jag är.

 

Jag vet hur det känns när plötsligt man får en tung kloss uppe i halsen och rösten börjar darra, och tårarna pressas mot ögonlocken. Då vet jag att mina känslor är och har varit äkta. Jag kan inte släppa dig nu, nu när jag behöver dig som mest.

 

Jag vill bara att du börjar inse och tänker efter en sista gång.

♥

De senaste dagarna har gått åt att bara njuta. Av livet och känslan att vara ledig och ha sina nära och kära hos sig. För snart börjar livet snurra sådär snabbt igen. Folk flyttar iväg nu, och jag? Jag börjar sista året på gymnasiet.

 

Mycket kul som händer den närmsta tiden nu och även längre fram, har nåt att se fram emot under hela året vilket känns så bra! Vem kunde se det här, i början av sommaren? Nervös & rädd , men samtidigt så förväntansfull. Jag tror det blir en fin höst, trots allt.

♥

 

Allt som gör ont blir allt eftersom tiden går istället erfarenheter och tur är väl det, att man skaffar sig erfarenheter, så att man vet kanske i alla fall lite om hur man ska göra i framtiden. Vad man ska leta efter, hur man ska reagera, hur mycket man ska kompromissa och när man ska säga stopp, hur det känns när hjärtat går sönder och hur man bäst gör för att laga det.

Ibland går det tyvärr åt helvete. Det gör ju det. Vi kan inte förhindra det. Oavsett om det är för att kärleken dör, någon är elak, något skiljer er åt eller någon blir bedragen. Så går det ibland åt helvete. Men man klarar det. Man vet att man gör det.

 

Att bli påmind om honom var man än vänder sig kommer att vara som en globalkniv i hjärtat varje gång man blir påmind, men efter ett tag kommer det att vara som en fickkniv och allt eftersom tiden går, kommer man att bli påmind om nya personer, smaker eller saker istället.

 

♥

Det kan ändå gör ont, även om det var längesen. Jag kan fortfarande sakna, även om jag inte alls vill ha tillbaka det. Jag kan ångra mig ibland, fast jag vet att jag aldrig skulle gjort annorlunda om jag fick radera allt och börja om.

 

♥

There's a place we used to go, today I went alone. If there's a message in this song well I don't know.

So now I'm walking on a tightrope wire. Too far off the ground. I'm imagining the words you said when last I saw your mouth.

 

Yes, I'm walking on a tightrope wire so afraid to fall. And I'd tell you that I miss you but I'm sure it doesn't matter at all.