Puss på ögat, <3

Ibland känns det som hela jag bara rasar ihop. Som att luften bara försvinner och man faller ihop på gatan helt ensam. Ingen tar tag i mig för de vet att jag reser mig upp snart. Det finns få människor som ser mig. De tar tag i mig, inte för de tror att jag behöver, utan för att de vill.

 

Jag är trött på allt förutom du.

Jag tittade in i dessa ögon och mina ögon blev svarta för att jag var tvungen att överleva. Hur ska jag kunna kolla på någon med värme när denna person har förstört mig totalt? Hur ska jag kunna orka gå upp en enda morgon till om jag fortfarande måste visa kärlek och respekt till den människan som har trasat sönder varenda millimeter av mitt inre?

Det gör så ont att vara så trasig. Att inse att jag är trasig och nu står jag dessutom på egna ben. Paniken som bryter ut i kroppen när man tvingas inse att det är över. Paniken som bara bubblar när man inser att man ligger med öppna sår som bara blöder och blöder och blöder.

Ibland vill man bara skrika så högt det bara gå. Skrika hur mycket det förstör en, hur mycket man önskar att all den smärta man känner bara ska spolas bort. Jag har nått min smärttröskel, för längesen. Mina ögon är inget mer än två kristaller som går sönder om man kommer för nära. Min hjärna sprängs snart, och mina ben är det svagaste i min kropp.

Det går inte en dag utan att jag undrar över var du är, vad du gör och hur du känner. Även dom tystaste nätterna, när allt är stilla och jag nästan sover, så är det en del av mig som fortfarande undrar.

 

Jag ser dig på andra sidan vägen och blir påmind om hur det skulle varit om det fortfarande var vi. Vi hade förmodligen sprungit mot varandra och du hade tagit emot mig med ett stort leende och en kram. Jag blir även påmind om dina kyssar och hur jag kunde somna i din famn. Men det enda vi gör är att le lite och säger knappt hej. Jag undrar hur länge det kommer hålla på såhär. Hur längre det fortfarande bara kommer vara du som existerar i mina tankar och att jag kopplar allt till dig.

 

Jag vill inte bara ha dig när jag blundar. Jag vill kunna ha dig på riktigt igen.

Ibland får man plocka upp bitarna och bara fortsätta gå.

Dina bleka försök att rätta till saker får mig att tyna bort, jag flyr utan att hitta en ände på ditt beteende. Röda varningsljus blinkar under mina ögonlock när jag faller tillbaka i armarna på dig. Jag som varit så stark, jag som tagit mig därifrån. Mina glömda tankar når mig likt sånger från andra våningen, jag ser blåögt på när någon går förbi. Jag inser, tar till mig och glömmer. Ingen kommer åt mig. Du är så långt borta.

Jag räddar dig från ensamheten, det du är så rädd för och du ger mig tryggheten jag behöver för att inte ställa mig mitt i gatan. Jag vet vad du är rädd för och jag skulle aldrig spela på det för driva bort mina egna demoner, jag skulle aldrig kalla någon annan det jag kallar dig. Och om jag någon gång skulle säga att jag inte älskar dig så kommer jag att skämmas över min lögn.

 

Skulle jag någonsin göra dig illa skulle det inte vara för det som varit utan för det som kommer. Men jag trivs när du vaknar i mina blonda lockar och jag på din arm, och jag ser inte regnet utanför, jag ser inte gråskalan i mitt rum. Färgen sitter på dina händer och läppar, de där verktygen som kan göra allt bra igen.

 

När jag väl hade nyckeln till hans hjärta och innersta i min hand försvann allt. Och det tog sönder mig, att när jag väl fick vara den största delen av en annan människas liv, ville jag inte vara det. Det bottnar i svaghet. Det jag så länge hade kämpat för, så länge byggt förtroende för, var inte intressant. Men bara för att jag var rädd att falla själv om han föll. Jag ville inte ha ansvaret. Mina steg bort var av egoistiska skäl, det tär. Inte heller ville jag krossa ett annat hjärta, jag lyckas alltid så bra med mitt eget.

 

I det här fallet krossade jag både mitt eget och hans.