- ♥

När det var som värst grät och skrek jag mest hela tiden. Som om man blir ett barn igen. Fruktansvärt okapabel till att kunna ta hand om sig själv. Och så säger alla precis alla exakt samma sak som jag själv sagt så många gånger tidigare: tiden läker alla sår. Håll ut, det blir bättre. Känslorna svalnar. Livet blir lättare. Vi lovar, tiden läker alla sår.

 

Men det vi glömmer bort är ju just nu. Tiden kanske läker såret, men just nu är det öppet och blodigt och äckligt och det gör så jävla ont och vad gör man åt det då? Det öppna såren precis just nu? Vetskapen om att tiden läker mitt sår gör det faktiskt inte mindre smärtsamt när det är nygjort.


-'

Det gjorde bara fruktansvärt ont just då. Men efter några månader, mår jag bättre än någonsin trots att jag lämnat så mycket fint bakom mig. Men det sägs att allt har ett slut.

 

Hela jag har läkt. Men jag bär ändå med så mycket fint i mig. Jag kommer aldrig glömma, bara gå vidare. För min egen skull och för andras. Jag sårar och bli sårad. Det är så det är och någon stans, någon gång, så måste man ta valet att gå vidare helt. Inte stå och trampa i samma gamla fotspår som inte leder någon vart.

 

Jag visste att jag behövde gå vidare med mitt liv. Och det gjorde jag.


- '

Du arbetar dig in i hela min kropp. Men jag kommer aldrig lämna någon svag och liten. Och just nu tror jag livet har mer att ge än det här.

 

För allt för många gånger har jag blundat åt det som gör ont, det jag inte vill se, och stängt mina öron för det jag inte vill höra. Jag tar in det jag känner jag kan ha nytta av.

 

Jag önskar du kunde se nu att jag är starkare än vad du, jag och alla andra trodde. För på botten såg jag ingenting, det platsen var inte min. Jag vet nu att du förstörde mig för att få se vad som skulle ske. Du har fått ditt resultat, jag svävar på moln.

 


'

En dag inser du att alla gånger du sårats, alla gånger du fallit, alla gånger du velat ge upp hoppet, så har du växt en aning starkare.

 

Det bästa råd jag kan ge till en människa är att leva på livet. Stanna inte upp, för världen kommer inte stanna med dig.


- '

Jag har lärt mig hur mycket ens misstag kan påverka en, och jag tycker det är svårt. För samtidigt som jag tycker att misstag är något man gjort och inte går att få ogjort så finns det ändå så stora konsekvenser kring det.

 

Även fast man vet att man inte kan få det ogjort, och att alla gör misstag så är det ingen tröst när misstaget har skapat ett ärr.


- '

Det var som en käftsmäll. En sån som kommer plötsligt men svider ett bra tag efteråt. Jag minns när han sa att han skulle åka. Det blev tyst & jag bytte ämne. Jag kunde inte sova den natten. Satte mig upp i sängen & stirrade rakt fram.

 

Hur ska jag klara mig? tårarna rann tyst. Som att det fanns något vackert i situationen. Det tyckte jag inte då. Kröp ner under täcket igen och möttes av hans varma famn, ”du kommer klara dig jättebra” viskade han. Det var det finaste jag hört.


2 månader.

Du var 100 mil ifrån & jag trevade efter mig själv. Hjärtat slets mellan att slå dubbelt eller inte alls & dagarna som räknades ner var som livsglöd. Jag kan darra när jag tänker på det. Skaka för att hjärtat värker när jag minns hur det kändes när en del av det var borta. 2 månader. Sen stod du där igen. Famnen, leendet, orden, värmen. Allt fanns kvar.
 

Värderar man trygghet högst av allt, är det svårt när den slits ifrån en. Alla har svackor, & jag reste mig när du reste hem.


'

Jag kan se hur du brinner för vad du gör. Att du älskar att ha makt. Du vet att jag springer tillbaks och att jag trots allt ber om mer när jag vet hur det bränns.

 

Ibland ger man bara det en andra chans med hopp om att något, någon gång ska förändras..


'

Jag levde som i ett andetag den våren, ditt andetag. Allt jag ville var att få vila mitt huvud mot din axel och känna doften av din trygghet. Smaken i dina kyssar och djupet i dina tankar förtrollade mitt cyniska sinne och jag föll fort. För fort.


- '

Ibland blir det mycket att ta in. Folk jobbar. Folk åker. Folk lever. Jag står kvar. Saknar. Älskar. Väntar. Jag är trött på att vänta. Trött på att sakna. Trött på att vara den som står kvar. Det skulle aldrig bli så.

Jag skulle aldrig bli den som var kvar.

Ett halv år.

Igår var det ett halv år sen, ett halvt år sen du tog dina sista andetag, ett halvt år sen du lämnades oss, ett halvt år sen du slapp att lida nå mer. Hälsade på dig på kyrkogården och jag vet att du har det bättre nu.

 

Det var en kväll förra sommaren. Minns den kvällen, tror det är det starkaste minnet jag har med dig. Det var i början av sommarlovet, bara några dagar efter. Vi var några stycken nere vid vattnet, satt och snackade i flera timmar.

 

Helt plötsligt sa du, ¨kom Malin, vi ska gå och prata¨ Vi gick iväg en bit längs vattnet och du frågade hur det var, om jag mådde bättre. Du pratade med mig nån månad innan och hjälpte mig att hitta tillbaka och komma ur allt det där jobbiga, som inte ens var en smula när man inser hur jobbigt du själv hade. Du var så mån om att alla skulle må bra, kanske glömde du bort dig själv eller så hade du kanske redan gett upp hoppet? Finns så många frågor som jag aldrig kommer få svar på.. Varför? När? Var? Hur? Tänk om..

 

Tänk om. Vet att jag inte borde tänka så men är så svårt att låta bli när tankar river.

 

 

En bild från den kvällen på mig och fiffi gummsan ♥


10/6 2012 1 år tillsammans ♥

Idag är det ett år sedan vi var där du och jag, ett år sedan du fick mig att falla för dig, ett år sedan jag bestämde mig att ge dig en chans. Både mitt och även ditt förflutna gjorde att jag tvekade men idag är så glad att du hittade mig och att du kämpade.

Känslan av att min mage pirrar när han ser på mig, tycker att jag är vacker hur jag än ser ut. Att jag kan få någon att vilja vakna upp på morgonen, någon som ler så stort när han vet att jag tycker om honom tillbaka.

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Du känner mig. Jag skriver hellre de där tusen orden. Men ibland krävs bara några. Du är lycka för mig.

 

Inte den snyggaste bilden men det är en av dom första som togs på oss för precis ett år sedan idag, skolavslutningen förra året 10/6 2011 ♥


Sådär.

Nu är det sådär. Sådär som jag drömt om att det skulle vara. Vi är på samma plats igen. Han och jag. Efter en saknad som etsat sig fast kan jag fortfarande undra. Om han försvinner igen varje gång vi säger hejdå. Om han inte skulle vara där när jag vaknade. Jag vågar inte somna.

 

Det är bra nu, men ibland kan jag fortfarande skaka. Känslan som fanns när du inte var här. Den som fick mig ner på marken men upp igen. Den som säger mig att jag aldrig vill vara utan dig igen.

 


Imorgon. ♥

Ni kanske känner igen det, vet hur det känns eller bara har hört. När en person kommer nära på det där sättet som gör att världen blir ljusare. Dagarna roligare, nätterna varmare och livet vackrare.

Med en längtan som aldrig låter sig stängas av. Hur nära man än kommer eller hur hårt man än kramar så vill man närmre ändå. Vill ha mer ändå för att kroppen vägrar sluta pirra, hjärtat sluta slå så snabbt. Ni kanske känner igen det, vet hur det känns eller bara har hört. Hur det känns att vara kär i någon som han.

Imorgon får jag träffa han igen, han som får mig att känna precis så. Efter en saknad som etsat sig fast kan jag inte vara lyckligare just nu! När jag vaknar imorgon sitter han på planet påväg till mig.

'

Vissa stunder är han allt jag tänker på. Om jag ska vara ärlig, nästan jämt. Han är nog det vackraste jag har, & jag kunde inte önska mer att han vore här istället för där. Längtar till dagen han kommer hem så jag nästan spricker.

 

Om tiden bara ville gå lite snabbare ibland.

 


- ♥

Jag undrar vad det var. Det där som fick mig att älska så det gör ont. Så ont att hjärtat till slut säger ifrån. Säger att man måste spara lite plats. Att man måste ta den största platsen själv och inte ge bort.

 

Jag tyckte att du kunde få min ena halva. Kanske har du det hela. Kanske var det dumt att ge bort den plats som jag sparat åt mig själv. Sparat och aldrig tänkt förlora igen. Det spelar ingen roll. Någon sa att om man älskar så det gör ont så vet man att det är på riktigt. Då vet man plötsligt vad allting betyder.


'

Det är konstigt. Du, som är det närmaste för mig, är nu en bild på datorn som jag önskar jag kunde gå igenom. Närmare går inte. Inte nu.

 

Det är en sån underlig känsla. Att älska någon så djupt att det skär i en när han inte är där. Vissa dagar drömmer jag mig bort i tv-serier. För på något sätt tog du med dig en del av mig när du åkte, jag tror det var den bästa för jag känner mig så tom ibland.

 


- ♥

Att ha 100 mil emellan är inte alltid så enkelt. Inte när man vill hålla om & berätta hur tomt det är här utan honom. Hur tråkig & alldaglig vardagen har blivit sen han åkte. Hur tyst allting känns hela tiden.

 

Men han finns där. På de där bilderna från somrar & vintrar då bekymmer hade ett avstånd som nu finns mellan oss. Där finns han. Den platsen kan han inte gå ifrån. Men jag behöver inte ta fram dem för att minnas. Hur bra vi är, hur vacker han är.

 


När man minst anar det smyger saknaden sig på ♥

En sån där film som man bara vill krama om & säga ”det blir bra” till. Finns något vackert i det. Precis som den här saknaden. Den som finns i varje liten blodsdroppe i mig just nu. Den gör så ont ibland men samtidigt så är den så god.

 

Jag vet att han kommer hem. Att vi har klarat 5 & att det är 2 kvar. Att efter 7 veckor isär kommer vi vara starkare än något annat i världen. Den känslan tar jag med mig & säger godnatt. Lägger den under täcket & hoppas den är ännu starkare imorgon. Det skulle kännas bra.

 


- ♥

Jag har nästan glömt hur det känns. Allt det där som var självklart. Kramarna, pussarna och tryggheten. Nästan glömt hur det var.

 

Att möta den där blicken som bara du har, eller att hålla om varandra tills solen går upp och käka popcorn under varma filtar framför tvn.

 

Tror man sätter upp en försvarsmur. Man glömmer bort med flit för att slippa känna. Det är nog sant. Jag har varit så tom dom här veckorna. Men jag kanske bara har glömt.


Tidigare inlägg Nyare inlägg