- '
Det var som en käftsmäll. En sån som kommer plötsligt men svider ett bra tag efteråt. Jag minns när han sa att han skulle åka. Det blev tyst & jag bytte ämne. Jag kunde inte sova den natten. Satte mig upp i sängen & stirrade rakt fram.
Hur ska jag klara mig? tårarna rann tyst. Som att det fanns något vackert i situationen. Det tyckte jag inte då. Kröp ner under täcket igen och möttes av hans varma famn, ”du kommer klara dig jättebra” viskade han. Det var det finaste jag hört.
♥
Kommentarer
Trackback