Puss på ögat, <3

Vad gör man när hela ens hjärta ligger och vilar i någon annans hand. Jag måste bara välja att inte låta det påverka mig. Men mina känslor svalnar knappast för att det börjar bli vinter. Det svider för mycket och jag vill skära ut mitt halva hjärta och bara låta dig trampa på det. Det känns som allt försvinner i horisonten och jag orkar inte springa.

Ibland är vilja att vara din, starkare än viljan att vara lycklig.

Inuti mig rivs tusen drömmar sönder. Du visade mig allt jag trodde att jag inte var kapabel till. Det gör ont när man låter det göra ont. Och jag är så förbaskat arg på mig själv för att jag fortsatte gå tillbaka. Och för att jag försökte lura mig själv att allt var okej. Men det var inte alls okej. Jag mådde knappast bra heller. Jag tog bara sönder mig själv ännu mer. Men på något sätt måste jag ändå förlåta mig själv nu. Förlåta mig själv för att jag inte visste bättre då.

Det kan göra ont att ta en del andetag och då i den sekunden, vill jag sluta. Bara så.

Det finns inte mycket att göra åt, den känslan som växer sig fast i en. Långsamt, men så stark. Hur man kan sakna någon som man inte kan nå. Att ständigt stå i kamp med någon som inte ger efter ett dugg. Att alltid behöva svälja cement och fälla kristall tårar i natten när man ligger ensam i en stor och kall säng.

När man vet hur hans läppar smakar. Hur farliga hans beröringar är. Det leendet som man vill se och le tillbaka mot, varje dag. Ryggtavlan som får en att få gåshud. Jag har länge letat efter något som kan slita mig ifrån den känslan. Känslan av att känna att jag måste ha han för att fungera och för att mitt hjärta ska slå i normal takt.

Jag vill minnas hösten vackert. Men allt gick sönder då. Hur kan man då inte minnas all sorg, besvikelse och smärta som letade sig in i varje centimeter av ens kropp. Hur kan man vilja fortsätta smaka på någons läppar och aldrig tröttna? Finna honom fortfarande intressant. Det går inte att sudda bort eller för den delen att radera. Det etsar sig fast i en.

Hjärtat vänder om. Det handlar inte om dig eller dina handlingar längre. Ett virus i mig har kommit för att stanna. Ibland saknar jag våra små bråk, för jag visste att innan dagen tog slut, viskade vi hur mycket vi betydde för varandra. Ibland tog det halva natten, men jag gjorde det för tanken på att förlora dig rev i mitt sinne. Allt var för långt bort för att jag skulle kunna nå det, ändå trodde jag att svaren vilade hos dig.

Ibland blundar jag hårt, bara för att minnas. Trots att jag inte vill gå tillbaks. Jag krävde för mycket, och det gjorde du nog också även fast du aldrig erkände det. Jag vill bara minnas, det räcker för mig. Det räcker att jag spelar upp det i huvudet, så värmer det i kroppen. Men jag ångrar inte dig, du fick trots allt mitt hjärta att må lite extra bra, i dom bästa perioderna.

Jag blir rädd för att saker har förändrats. Att mitt hjärta älskar något jag inte längre har kvar. Och att jag själv är orsaken till att jag inte får hålla om honom längre, eller somna i hans famn. Jag ser det nu, hur mycket som förändrats. Saker som jag velat ska stanna på samma plats föralltid, är något jag inte kan nudda vid.

Har väntat på en räddning. På något som ska ersätta det spruckna och det sylvassa som vilar i min själ. Men jag har slutat bry mig nu. Att någon eller något ska laga mig. Det funkar inte så. Det kommer aldrig funka så. Mitt hjärta kommer aldrig bli helt när jag som mest vill det. Och jag finner det lika vackert som sorgset. Att när man minst anar det, så står det där. Framför en och det visar sig så självklart.

Undrar varför det är jag som säger förlåt. Att det slutar med att jag är den som desperat ber om ursäkt. Man kan inte kasta hur mycket skit på en människa som helst, för förr eller senare så bryter man. Jag vill skrika på dig för att du gör mig så jävla arg. Jag vill gråta för dig så du ser hur jävla ledsen du faktiskt gör mig. Och hur ont mitt hjärta värker när du slinker ur dig smutsiga ord. Jag vill inte vara din slagpåse. Det är inte så det ska va. Och jag pallar inte med att bli tagen förgivet och att ha någon som får mig att känna mig värdelös.

Mitt inre skriker för att det har tröttnat på allt som händer. Och jag vill inte se dig i ögonen igen för du gör mig bara arg och ledsen. Jag vill ha modet att gå ifrån dig och lämna dig. Samtidigt som det enda jag vill är att ligga i din famn. Se natten bli till dag, lyssna på ljudet av ditt hjärta och dra mina naglar mot din rygg. Det borde inte vara komplicerat.