-'
Det är kallt ute så jag springer från bussen. Regnet kastar sig i mitt ansikte men det kanske är bra. Bra för att jag kan skylla på att det är regnet som förstört mig. Tankarna är för många & brottas om att ta störst plats, men vinnaren är redan utsedd. Jag har gjort min del. Nu är det din tur.
-'
Hur kan något så vackert göra så ont? När golvet är din bästa vän och att öppna ögonen verkar vara det svåraste moment du någonsin ställts inför.
Hur kan man tappa alla ord, hur kan alla tårar ta slut och varför slutar det inte göra ont. Vart försvinner lusten och vem kan ge den tillbaka.
-'
Det känns som om regndropparna missar mig nu, ändå var allt bättre förr. Jag önskar att du kände mig nu, så som vi kände varandra då. För vi blev aldrig vänner, vi blev främlingar med minnen.
Det gör ont att tro att du glömt det jag alltid kommer komma ihåg och minns det vi aldrig gjorde. Jag saknar dig mer än vad jag någonsin älskade dig och jag behöver dig mer nu än vad jag ville ha dig då.
- ♥
Om jag kunde säga allt jag vet nu till den jag var då, skulle jag inte varit fast i det nätet jag var, så länge. Det skulle fortfarande varit smärtsamt, men det skulle inte låtas göra ont lika länge. Eller tro att det gör ont. För när jag hade gått vidare egentligen, så var min hjärna fortfarande på ruta ett.
Jag insåg väldigt sent att jag inte behöver honom för att vara lycklig eller må bra. Han fick mig visserligen och bli lycklig och glad, men jag har så många andra människor i mitt liv som också gör det. Men framför allt - som inte får mig att gråta som han fick.