Du fick mig att drömma om ett liv som alla andra skulle dö för.

Inuti mig rivs tusen drömmar sönder. Du visade mig allt jag trodde att jag inte var kapabel till. Det gör ont när man låter det göra ont. Och jag är så förbaskat arg på mig själv för att jag fortsatte gå tillbaka. Och för att jag försökte lura mig själv att allt var okej. Men det var inte alls okej. Jag mådde knappast bra heller. Jag tog bara sönder mig själv ännu mer. Men på något sätt måste jag ändå förlåta mig själv nu. Förlåta mig själv för att jag inte visste bättre då.

 

Det kan göra ont att ta en del andetag och då i den sekunden, vill jag sluta. Bara så.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback