Puss på ögat, <3

Jag tillåter inte saker att komma för nära men jag låter dem gärna tro att de gör det, för allas skull, mest för min egen egentligen. En människa släppte jag in, inte i tron om att han aldrig skulle göra mig illa, för det är ändå min cyniska vinkel, att sår alltid blöder och att repad hy aldrig läker. Kommer aldrig ifrån det, vill nog det inte heller. Men med hoppet om att lära mig något utav det

 

Idag står jag ensam utan inverkan på någon annans liv och utan att bli påverkad av någon annan. Utan att vara missnöjd, tvärtom. Jag är trots att det låter fel, starkare än någonsin, med mer framgångar än jag väntat mig och med flera bakslag än jag kunnat ana. För mina motgångar kan jag inte längre skylla på någon annan. Och mina potentiella framgångar har jag bara mig själv att tacka. Ingen annan.

Jag ser det på din blick, ett annat sätt att gå. Ett leende som stelnat, ska dölja det som inte går. Du väljer andra ställen, där du inte gått förut. Inga vänner där som frågar, hur mår du hur tog det slut.
Men ta det från en, du lärde väl man vänjer sig vid allt.

Nu vet du hur det känns, det syns i dina ögon. Du behöver inte säga nåt, jag vet exakt vad du är med om.
Nu vet du hur det känns, att vara den som förlorar.

 

Mitt hjärta har orkat mycket. Även fast jag egentligen borde sagt stopp flera gånger, brydde jag mig inte. Förstod inte hur mycket det tog sönder mig och gjorde mitt inre sprucket och fult. Jag fortsatte gå en väg som ledde mig helt fel. Som inte var rätt för mig och jag ville inte inse det. Gjorde det iallafall för sent. Då mitt inre var så förstört att jag inte klarade av att stå, möta andra ansikten eller ens försöka dra mig ur sängen.

Det var bara jobbigt, för jag tog mig igenom så mycket på egen hand. Samtidigt som jag aldrig velat ha någon annans hjälp.

Något av det svåraste. Att låta någon komma så nära, vända hela mitt liv upp och ner, för att sedan lämna mig mager och svag. Låta mig själv bygga upp varenda bit som fallit och krossats mot marken. Det kan göra ont att ta en del andetag och då i den sekunden, vill jag sluta. Bara så.

Det djupa i din blick. Det jag älskar, men som ingen annan vet om. En del saker tror jag inte är sanna, om jag inte säger dem högt. Som när man älskar någon, men man får inte, man bara får inte och det går inte heller. Så skiter man i att snacka om det, och så finns det inte. Det finns i en, men det kommer aldrig finnas där på riktigt. Ingen kommer någonsin få veta, allra minst han.

Men ögonen säger mer än mina ord någonsin kommer göra - rädsla. Att vara rädd och förlora något som inte ens tillhör en. Den där rädslan. Den sjuka rädslan som man själv inte vet vad man ska göra av.

Jag kommer alltid välja att bevara de känslorna i mig. Aldrig snacka om dem, för vem skulle förstå? Vem skulle ens försöka. Det kommer ta år innan allt suddas ut och jag väntar. Snart blir allt ett minne och du kommer bara existera i min fantasi. Jag kommer minnas ditt skratt och dina lena händer. Hur du drar dig i håret och hur du doftar.

 

Det ända jag vill minnas utav dig är det som en gång fick mig på fall - att du är bara du.