Puss på ögat, <3

Ensam är inget för mig. Jag måste ha mer än så. Stå på andras ben när jag behöver och vara beroende när inget verkar fungera. Jag skulle säkert klara mig ändå. Inte vara så beroende av andra. Jag skulle kunna skrika ut till världen att ensam är stark. Jag bara vill inte.

Vill aldrig behöva vara beroende av någon annan igen. För även om hela världen rasar samman, så ska jag stå kvar med båda fötterna på jorden.

Vad gör jag uppe? kan inte somna om. Tankarna river mig som ett jävla virus. Jag vet att det går, men för en stund kommer min värld att raseras. För en stund kommer jag skrika i kudden & önska att du tog med mig. För en stund ska jag önska att det bara fanns vi.

Jag kryper så nära jag kan. Håller hårt, släpper aldrig. Att släppa känns onödigt, omöjligt, dumt. Det är så mycket större än så. Känslorna för djupa. Orden för små. Letar efter en hand och knyter den hårt runt min. Håll den hårt, släpp den aldrig. Försvinn inte. Åk inte. Släpp inte. Det blir så tungt utan dig. Jag lovar. Att älska dig är det finaste.

♥

Att inte alltid hitta sig själv tänker jag är naturligt. Att vi alla liksom har dagar då alla känslor ligger lite extra ytligt & blir mer tydliga. Jag tror det är viktigt. Viktigt att ventilera sina känslor ibland & inte hålla det instängt.

Jag kommer nog alltid vara en sån. En sån som gråter alldeles för ofta bara för det är skönt att få ut det som sitter fast där inne o sliter i en. En sån som värderar tryggheten högst & därför är rädd för framtiden.

Jag tänker ibland att det kanske inte är så farligt trots allt. Dagen efter tänker jag tvärtom. Jag tänker att jag kanske inte måste ändra på mig. Bara bli lite bättre.

Jag funderar över saker, saker som inte får nämnas, saker som inte får finnas. Jag håller det inom mig. jag vill inte vara vara något tungt.

Jag intalar mig själv att det inte är verkligt. Att avståndet inte är på riktigt & att det kommer gå bra. För vad skulle kunna dela på oss? vi som klarar allt, vi som har det ingen annan har.

Vi är oslagbara, men inte jag.

Jag har hört att kärlek inte finns. Att själsfränder är påhitt och att fjärilar dör. Den som sa det har nog aldrig haft en sån som du. Den som sa det har nog aldrig känt hur kärlek känns. Hur något känns.

När jag vaknar bredvid dig på morgonen. Pulsen exploderar. När du säger att allt kommer att bli bra. Att även om jorden går under så klarar vi oss. Då vet jag att den som sa att kärlek inte finns, den hade fel. Eller så har den inte träffat någon som du.

Du är kärlek i renaste form.
♥

Idag är det 2 veckor, 2 veckor som kommer att gå alldeles för fort.
2 veckor kvar innan du åker.

Förra helgen bokade jag flygbiljett, känner att jag inte kommer att stå ut nästan 2 månade utan din närhet, dina pussar, kramar. Åker ner några dagar på påsklovet för att förhoppningsvis få ny styrka och klara av den sista månaden.

Ska njuta så mycket jag kan av dom här 2 veckorna som är kvar, även fast tankarna river mig som ett jävla virus och brottas med allt det positiva men vinner, alltid.

Vi är oslagbara, men inte jag.

Att vara kär. Ett mysterium som kanske aldrig får ett svar. Varför väljer mitt hjärta att slå extra hårt för just dig? Mina tankar att cirkulera lite mer runt just dig? Det kanske är skrivet. Menat och bestämt.

Kanske finns det där som de kallar ödet. Som bad hjärtat att slå lite hårdare när du kom in i livet. För jag har aldrig känt mig så levande som när du sa ”det finns bara du”. För mig finns bara vi.
♥

Det kittlar i mig när jag tänker på oss. Dig och mig. Du och jag. Vi har något av de finaste. Något som jag önskar varenda människa kunde få uppleva. Men inte med dig. Inte på vårt sätt. Det är ju vårt. Allt det där. Det som får det att kittla lite extra. Som gör att vi står kvar när ingen annan gör det.

Ibland är du så bra så det gör ont i mig. Det liksom kittlar i mig samtidigt som du känns overklig. Vi är det bästa jag vet & jag vill alltid skratta med dig innan jag somnar, alltid pussa dig försiktigt när jag går upp tidigt utan dig, skratta tillsammans så det tillslut gör ont i magen och vara så kär att jag nästan går i bitar. Det är så det är med dig, det måste vara därför vi passar så bra ihop.

När något inte blir som man tänkt sig vet vi alla hur det känns. Man förbannar sig själv för att man hoppades på annat. Biljetten är bokad och datumen bestämda.

Jag ser hur du brinner för det du gör, och jag skulle aldrig hindra dig från att leva din dröm fullt ut.

Det är inte lågt kvar tills jag böjar räkna ner igen. Jag hoppas att tiden kommer gå fort. Att 2 månader av en livstid inte kommer att kännas. Men vem försöker jag lura? Det kommer att kännas, det kommer att göra ont och det kommer att ta tid. Spelar ingen roll hur många filmer jag ser, hur många fester jag går på eller resor jag åker på.

Tiden tar alltid tid.

Etttusentrehundrafyrtiofyra. En saknad som ännu inte har påbörjats, men som ändå river och jävlas därinne. Som om det inte räcker med tiden den kommer ta över sen?

Som om den vet att ju snabbare den tar över mig, ju tyngre blir det och den bara brottas med allt det positiva men vinner, alltid.

Etttusentrehundrafyrtiofyra. En saknad som ännu inte har påbörjats, uträknad i timmar.

Tiden springer iväg och jag står kvar, hinner inte med. Halkar efter. Tiden hade gärna fått gå saktare nu, behöver all tid jag kan få med dig. Vad ska jag göra när du åkt? Vem ska jag somna bredvid, pussa försiktigt när jag stiger upp tidigare och bara få bli omhållen av?

En sak vet jag, att tiden får gärna gå fortare dom 2 månaderna du är borta.

8 veckor, 56 dagar, 1344 timmar.
Längtar tills dom är förbi.

Jag är så ständigt rädd att förlora. För ett tag sedan hade jag allt, men jag kan bara inte njuta fullt ut, utan att tanken slår mig. ”Snart smäller det, snart försvinner något, snart rasar det” och det var just de det gjorde.

Du försvann.

Dom senaste veckorna har jag varit nere och bara allmänt deppig. Har nu börjat hitta tillbaks och förstå vad som verkligen har hänt. Du kommer inte tillbaka, jag vet att du har det bättre nu och jag är glad att du slipper lida nå mer.

Du finns alltid med oss och jag är glad att kunna säga att du är med i min livshistoria.

 

Pojkvännen är nu hemma efter några dagar ifrån varandra och jag kan säga att det var hur skönt som helst att se han gå av bussen och bara få krama om honom. Det är bra nu. Jag har underbara vänner och världens finaste familj och jag är nykär på nytt i min fina Jesper.

Var rädd om varandra ♥