Puss på ögat, <3

Nu är det sådär. Sådär som jag drömt om att det skulle vara. Vi är på samma plats igen. Han och jag. Efter en saknad som etsat sig fast kan jag fortfarande undra. Om han försvinner igen varje gång vi säger hejdå. Om han inte skulle vara där när jag vaknade. Jag vågar inte somna.

Det äcklar mig hur en person man en gång skulle göra allt för och som man verkligen brytt sig om, behandlar en som skit. Jag såg inte hur illa det var, för jag blundade. För varje slag jag fick, så stängde jag ögonen för jag vägrade att inse. Ville inte förstå att en människa kan välja att behandla någon så illa. Som om ens kärlek aldrig räcker till.

Ord som sårar och någons handlingar som man inte kan förstå sig på. Hur man kan gråta fast än det inte finns någonting kvar att gråta över. Att man ska behöva känna sån rädsla över att någonsin träffa någon annan igen. Och hur man bär med sig alla minnen fast än man vill skrapa bort dem, aldrig mer behöva se eller känna dem. Jag skäms för att jag föll för någon som inte förtjänade det. Och hur jag ständigt gav någon en ny chans, när människan ständigt visade mig fel. Skäms för att jag låter någon annan ändra min syn på det vackraste här i livet. Hur någon i det förflutna kan få mig att vara så rädd för att känna igen.

Jag vet inte hur många gånger jag var blind för allt som skedde. För det man inte vill se eller inse, det blundar man för. Det spelar ingen roll om ens hjärta går i tusen bitar, det gör inte ont förrän det verkligen blöder.

Du måste inte vara lycklig för att du har allt det alla andra har. Du måste inte känna lycka för att du besitter en egenskap som många önskar. Du måste ingenting bara för att någon annan sätter en stämpel på det. Ibland är det de minsta sakerna som ger mig lycka. Som får mig att känna mig fullständig.

För ett tag sedan läste jag en kort rad som fick mig att verkligen stanna upp. Tänka till. Bli berörd. Det stod att ett barns beteendemönster, minspel och reaktioner är en spegelbild av vad barnet ser. Hur andra gör. Men redan när en bebis föds har den förmågan att le. Hur fantastiskt är inte det?

Jag tycker att det bevisar så mycket. Så kom ihåg, det som gör dig glad är det du ler åt utan att ens tänka på det. Det är ingenting du har lärt dig att göra eller tycka för att någon annan gör det. Det sitter inuti dig.

Jag vägrade lyssna. Jag stängde av helt och släppte allt som var framför mig. Sket i vad som skulle ske, ville bara bort från det som just då gjorde så himla ont mig. Jag följde min magkänsla som egentligen inte sa mig ett skit. Men när man är där nere på botten, ensam och totalt hjälplös så lovar jag att man försöker göra allt för att dra sig upp igen. Man letar desperat efter ett ljus och man tror det är så långt ifrån så oftast ger man upp.

Men den här gången nöp jag mig och bestämde mig för att inte ge upp. Satsade allt jag då stod med i handen och slängde mig in i mina drömmar som hade gått i knas. Blev född på nytt, och jag svalde den där förbaskade stoltheten och lät mina sinnen vila och lät mitt huvud föra mig dit det kände för. Jag slutade gå runt och vara desperat, jag fann det inte till nytta.

Och att dra sig upp, själv, efter ett hårt fall. Ger en enorm styrka. Man växer, man börjar sakta stå stadigare. Det är lättare än vad man tror när man väl står där och är hjälplös och försöker hitta en väg ut. Men jag lovar, det är värt det. Man kommer må tusen gånger bättre.

Det är kallt ute så jag springer från bussen. Regnet kastar sig i mitt ansikte men det kanske är bra. Bra för att jag kan skylla på att det är regnet som förstört mig. Tankarna är för många & brottas om att ta störst plats, men vinnaren är redan utsedd. Jag har gjort min del. Nu är det din tur.

Hur kan något så vackert göra så ont? När golvet är din bästa vän och att öppna ögonen verkar vara det svåraste moment du någonsin ställts inför.

Hur kan man tappa alla ord, hur kan alla tårar ta slut och varför slutar det inte göra ont. Vart försvinner lusten och vem kan ge den tillbaka.

Det känns som om regndropparna missar mig nu, ändå var allt bättre förr. Jag önskar att du kände mig nu, så som vi kände varandra då. För vi blev aldrig vänner, vi blev främlingar med minnen.

Det gör ont att tro att du glömt det jag alltid kommer komma ihåg och minns det vi aldrig gjorde. Jag saknar dig mer än vad jag någonsin älskade dig och jag behöver dig mer nu än vad jag ville ha dig då.

Om jag kunde säga allt jag vet nu till den jag var då, skulle jag inte varit fast i det nätet jag var, så länge. Det skulle fortfarande varit smärtsamt, men det skulle inte låtas göra ont lika länge. Eller tro att det gör ont. För när jag hade gått vidare egentligen, så var min hjärna fortfarande på ruta ett.

Jag insåg väldigt sent att jag inte behöver honom för att vara lycklig eller må bra. Han fick mig visserligen och bli lycklig och glad, men jag har så många andra människor i mitt liv som också gör det. Men framför allt - som inte får mig att gråta som han fick.

Varför försöka leta efter den perfekta, när du redan vet att ingen är perfekt. Det finns inte ens någon som är nära.

Jag försöker sova så jag släcker lampan. Jag är rädd. Ögonlocken flackar med bilder från förr så jag tänder igen. ingen där, det är aldrig någon där.

Du lämnar mig utan andetag, utan kapacitet att röra mig. En beröring så vass att hela mitt inre skakar. Det är inte längre natt när du är hos mig, jag tappar tidsuppfattningen, famlar i ljus, dansar i mörker. Jag vill viska - lämna mig aldrig. Lämna mig aldrig utanför dina tankar, utanför dina fingertoppar. Låt alltid dina läppar möta min hy lika ömt som nu. Jag kan alltid förlora så länge dina ögon vilar på någon annan.
En passion utan hinder, en rädsla utan ord.

Jag vet inte varför jag smutsade ner min egen själ. Jag undrar varför jag inte sa stopp. Varför jag lät dig gör så. Jag kommer aldrig kunna säga att allt är ditt fel, för det är inte det. Det är mitt fel.

Det var jag som lät dig komma in igen, gång på gång.