-'
Det äcklar mig hur en person man en gång skulle göra allt för och som man verkligen brytt sig om, behandlar en som skit. Jag såg inte hur illa det var, för jag blundade. För varje slag jag fick, så stängde jag ögonen för jag vägrade att inse. Ville inte förstå att en människa kan välja att behandla någon så illa. Som om ens kärlek aldrig räcker till.
Ord som sårar och någons handlingar som man inte kan förstå sig på. Hur man kan gråta fast än det inte finns någonting kvar att gråta över. Att man ska behöva känna sån rädsla över att någonsin träffa någon annan igen. Och hur man bär med sig alla minnen fast än man vill skrapa bort dem, aldrig mer behöva se eller känna dem. Jag skäms för att jag föll för någon som inte förtjänade det. Och hur jag ständigt gav någon en ny chans, när människan ständigt visade mig fel. Skäms för att jag låter någon annan ändra min syn på det vackraste här i livet. Hur någon i det förflutna kan få mig att vara så rädd för att känna igen.
Jag vet inte hur många gånger jag var blind för allt som skedde. För det man inte vill se eller inse, det blundar man för. Det spelar ingen roll om ens hjärta går i tusen bitar, det gör inte ont förrän det verkligen blöder.