Puss på ögat, <3

Jag vet inte om jag faktiskt har förlåtit dig, jag kan inte, för jag vet inte om du gjort något fel. Som att sopa upp krossat glas från golvet utan att något har gått sönder.

Kanske är det som vanligt, min kropp som blir svag för det minsta och min själ som överanalyserar. Till det värre. Det spelar egentligen ingen roll. Jag avgav ett löfte till dig, jag förväntade mig detsamma.

Vill egentligen inte ens skriva om dig för du är egentligen så långt borta från allt som kan beskrivas. Negativt och positivt. Faller lätt som en fjäder men ligger tung som en sten på ditt bröst. Utan egentlig logik och för den delen mening. Om jag öppnar mitt fönster, flyger du ur mitt hjärta och bort då? Om jag stänger det, kvävs du då?

Det är så tråkigt att bli ett måste.

Vid det här laget borde du veta om vart jag står med mina fötter på jorden. Hur mitt hjärta slagit för dig fast än allting gått som en berg o dalbana.

Hur jag kämpat och slitit med mitt hjärta som ställt tusen frågor. Med mina tankar som varken vet in eller ut. Öppnat hela min själ, visat svagheter och styrka och bara varit den jag är.

Jag vet hur det känns när plötsligt man får en tung kloss uppe i halsen och rösten börjar darra, och tårarna pressas mot ögonlocken. Då vet jag att mina känslor är och har varit äkta. Jag kan inte släppa dig nu, nu när jag behöver dig som mest.

Jag vill bara att du börjar inse och tänker efter en sista gång.

♥