Om ändå himlen bara kunde vara på marknivå.

Jag räddar dig från ensamheten, det du är så rädd för och du ger mig tryggheten jag behöver för att inte ställa mig mitt i gatan. Jag vet vad du är rädd för och jag skulle aldrig spela på det för driva bort mina egna demoner, jag skulle aldrig kalla någon annan det jag kallar dig. Och om jag någon gång skulle säga att jag inte älskar dig så kommer jag att skämmas över min lögn.

 

Skulle jag någonsin göra dig illa skulle det inte vara för det som varit utan för det som kommer. Men jag trivs när du vaknar i mina blonda lockar och jag på din arm, och jag ser inte regnet utanför, jag ser inte gråskalan i mitt rum. Färgen sitter på dina händer och läppar, de där verktygen som kan göra allt bra igen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback