- ♥

Nu är det sådär. Sådär som jag drömt om att det skulle vara. Vi är på samma plats igen. Han och jag. Efter en saknad som etsat sig fast kan jag fortfarande undra. Om han försvinner igen varje gång vi säger hejdå. Om han inte skulle vara där när jag vaknade. Jag vågar inte somna.

 

Det är bra nu, men ibland kan jag fortfarande skaka. Känslan som fanns när jag inte var här. Den som fick mig ner på marken men upp igen. Den som säger mig att jag aldrig vill vara utan dig igen.


-'

Det äcklar mig hur en person man en gång skulle göra allt för och som man verkligen brytt sig om, behandlar en som skit. Jag såg inte hur illa det var, för jag blundade. För varje slag jag fick, så stängde jag ögonen för jag vägrade att inse. Ville inte förstå att en människa kan välja att behandla någon så illa. Som om ens kärlek aldrig räcker till.

Ord som sårar och någons handlingar som man inte kan förstå sig på. Hur man kan gråta fast än det inte finns någonting kvar att gråta över. Att man ska behöva känna sån rädsla över att någonsin träffa någon annan igen. Och hur man bär med sig alla minnen fast än man vill skrapa bort dem, aldrig mer behöva se eller känna dem. Jag skäms för att jag föll för någon som inte förtjänade det. Och hur jag ständigt gav någon en ny chans, när människan ständigt visade mig fel. Skäms för att jag låter någon annan ändra min syn på det vackraste här i livet. Hur någon i det förflutna kan få mig att vara så rädd för att känna igen.

Jag vet inte hur många gånger jag var blind för allt som skedde. För det man inte vill se eller inse, det blundar man för. Det spelar ingen roll om ens hjärta går i tusen bitar, det gör inte ont förrän det verkligen blöder.


-'

Du måste inte vara lycklig för att du har allt det alla andra har. Du måste inte känna lycka för att du besitter en egenskap som många önskar. Du måste ingenting bara för att någon annan sätter en stämpel på det. Ibland är det de minsta sakerna som ger mig lycka. Som får mig att känna mig fullständig.

För ett tag sedan läste jag en kort rad som fick mig att verkligen stanna upp. Tänka till. Bli berörd. Det stod att ett barns beteendemönster, minspel och reaktioner är en spegelbild av vad barnet ser. Hur andra gör. Men redan när en bebis föds har den förmågan att le. Hur fantastiskt är inte det?

Jag tycker att det bevisar så mycket. Så kom ihåg, det som gör dig glad är det du ler åt utan att ens tänka på det. Det är ingenting du har lärt dig att göra eller tycka för att någon annan gör det. Det sitter inuti dig.


-'

Jag vägrade lyssna. Jag stängde av helt och släppte allt som var framför mig. Sket i vad som skulle ske, ville bara bort från det som just då gjorde så himla ont mig. Jag följde min magkänsla som egentligen inte sa mig ett skit. Men när man är där nere på botten, ensam och totalt hjälplös så lovar jag att man försöker göra allt för att dra sig upp igen. Man letar desperat efter ett ljus och man tror det är så långt ifrån så oftast ger man upp.

Men den här gången nöp jag mig och bestämde mig för att inte ge upp. Satsade allt jag då stod med i handen och slängde mig in i mina drömmar som hade gått i knas. Blev född på nytt, och jag svalde den där förbaskade stoltheten och lät mina sinnen vila och lät mitt huvud föra mig dit det kände för. Jag slutade gå runt och vara desperat, jag fann det inte till nytta.

Och att dra sig upp, själv, efter ett hårt fall. Ger en enorm styrka. Man växer, man börjar sakta stå stadigare. Det är lättare än vad man tror när man väl står där och är hjälplös och försöker hitta en väg ut. Men jag lovar, det är värt det. Man kommer må tusen gånger bättre.


-'

Det är kallt ute så jag springer från bussen. Regnet kastar sig i mitt ansikte men det kanske är bra. Bra för att jag kan skylla på att det är regnet som förstört mig. Tankarna är för många & brottas om att ta störst plats, men vinnaren är redan utsedd. Jag har gjort min del. Nu är det din tur.


-'

Hur kan något så vackert göra så ont? När golvet är din bästa vän och att öppna ögonen verkar vara det svåraste moment du någonsin ställts inför.

 

Hur kan man tappa alla ord, hur kan alla tårar ta slut och varför slutar det inte göra ont. Vart försvinner lusten och vem kan ge den tillbaka.


-'

Det känns som om regndropparna missar mig nu, ändå var allt bättre förr. Jag önskar att du kände mig nu, så som vi kände varandra då. För vi blev aldrig vänner, vi blev främlingar med minnen.

 

Det gör ont att tro att du glömt det jag alltid kommer komma ihåg och minns det vi aldrig gjorde. Jag saknar dig mer än vad jag någonsin älskade dig och jag behöver dig mer nu än vad jag ville ha dig då.


- ♥

Om jag kunde säga allt jag vet nu till den jag var då, skulle jag inte varit fast i det nätet jag var, så länge. Det skulle fortfarande varit smärtsamt, men det skulle inte låtas göra ont lika länge. Eller tro att det gör ont. För när jag hade gått vidare egentligen, så var min hjärna fortfarande på ruta ett.

 

Jag insåg väldigt sent att jag inte behöver honom för att vara lycklig eller må bra. Han fick mig visserligen och bli lycklig och glad, men jag har så många andra människor i mitt liv som också gör det. Men framför allt - som inte får mig att gråta som han fick.


-'

Varför försöka leta efter den perfekta, när du redan vet att ingen är perfekt. Det finns inte ens någon som är nära.


-'

Jag försöker sova så jag släcker lampan. Jag är rädd. Ögonlocken flackar med bilder från förr så jag tänder igen. ingen där, det är aldrig någon där.


-'

Du lämnar mig utan andetag, utan kapacitet att röra mig. En beröring så vass att hela mitt inre skakar. Det är inte längre natt när du är hos mig, jag tappar tidsuppfattningen, famlar i ljus, dansar i mörker. Jag vill viska - lämna mig aldrig. Lämna mig aldrig utanför dina tankar, utanför dina fingertoppar. Låt alltid dina läppar möta min hy lika ömt som nu. Jag kan alltid förlora så länge dina ögon vilar på någon annan.
En passion utan hinder, en rädsla utan ord.

 

Jag vet inte varför jag smutsade ner min egen själ. Jag undrar varför jag inte sa stopp. Varför jag lät dig gör så. Jag kommer aldrig kunna säga att allt är ditt fel, för det är inte det. Det är mitt fel.

Det var jag som lät dig komma in igen, gång på gång.


-'

Ibland känns det som hela jag bara rasar ihop. Som att luften bara försvinner och man faller ihop på gatan helt ensam. Ingen tar tag i mig för de vet att jag reser mig upp snart. Det finns få människor som ser mig. De tar tag i mig, inte för de tror att jag behöver, utan för att de vill.

 

Jag är trött på allt förutom du.


-'

Jag tittade in i dessa ögon och mina ögon blev svarta för att jag var tvungen att överleva. Hur ska jag kunna kolla på någon med värme när denna person har förstört mig totalt? Hur ska jag kunna orka gå upp en enda morgon till om jag fortfarande måste visa kärlek och respekt till den människan som har trasat sönder varenda millimeter av mitt inre?


Det gör så ont att vara så trasig. Att inse att jag är trasig och nu står jag dessutom på egna ben. Paniken som bryter ut i kroppen när man tvingas inse att det är över. Paniken som bara bubblar när man inser att man ligger med öppna sår som bara blöder och blöder och blöder.


Only know you love her when you let her go.

Ibland vill man bara skrika så högt det bara gå. Skrika hur mycket det förstör en, hur mycket man önskar att all den smärta man känner bara ska spolas bort. Jag har nått min smärttröskel, för längesen. Mina ögon är inget mer än två kristaller som går sönder om man kommer för nära. Min hjärna sprängs snart, och mina ben är det svagaste i min kropp.


-'

Det går inte en dag utan att jag undrar över var du är, vad du gör och hur du känner. Även dom tystaste nätterna, när allt är stilla och jag nästan sover, så är det en del av mig som fortfarande undrar.


You never know how strong you are, until being strong is the only choice you have.

Jag ser dig på andra sidan vägen och blir påmind om hur det skulle varit om det fortfarande var vi. Vi hade förmodligen sprungit mot varandra och du hade tagit emot mig med ett stort leende och en kram. Jag blir även påmind om dina kyssar och hur jag kunde somna i din famn. Men det enda vi gör är att le lite och säger knappt hej. Jag undrar hur länge det kommer hålla på såhär. Hur längre det fortfarande bara kommer vara du som existerar i mina tankar och att jag kopplar allt till dig.

 

Jag vill inte bara ha dig när jag blundar. Jag vill kunna ha dig på riktigt igen.


-'

Ibland får man plocka upp bitarna och bara fortsätta gå.

Man får inte alltid vara med den som får hjärtat att slå och göra en knäsvag.

Dina bleka försök att rätta till saker får mig att tyna bort, jag flyr utan att hitta en ände på ditt beteende. Röda varningsljus blinkar under mina ögonlock när jag faller tillbaka i armarna på dig. Jag som varit så stark, jag som tagit mig därifrån. Mina glömda tankar når mig likt sånger från andra våningen, jag ser blåögt på när någon går förbi. Jag inser, tar till mig och glömmer. Ingen kommer åt mig. Du är så långt borta.


Om ändå himlen bara kunde vara på marknivå.

Jag räddar dig från ensamheten, det du är så rädd för och du ger mig tryggheten jag behöver för att inte ställa mig mitt i gatan. Jag vet vad du är rädd för och jag skulle aldrig spela på det för driva bort mina egna demoner, jag skulle aldrig kalla någon annan det jag kallar dig. Och om jag någon gång skulle säga att jag inte älskar dig så kommer jag att skämmas över min lögn.

 

Skulle jag någonsin göra dig illa skulle det inte vara för det som varit utan för det som kommer. Men jag trivs när du vaknar i mina blonda lockar och jag på din arm, och jag ser inte regnet utanför, jag ser inte gråskalan i mitt rum. Färgen sitter på dina händer och läppar, de där verktygen som kan göra allt bra igen.


Stop letting people who do so little for you control so much of your mind, feelings and emotions.

När jag väl hade nyckeln till hans hjärta och innersta i min hand försvann allt. Och det tog sönder mig, att när jag väl fick vara den största delen av en annan människas liv, ville jag inte vara det. Det bottnar i svaghet. Det jag så länge hade kämpat för, så länge byggt förtroende för, var inte intressant. Men bara för att jag var rädd att falla själv om han föll. Jag ville inte ha ansvaret. Mina steg bort var av egoistiska skäl, det tär. Inte heller ville jag krossa ett annat hjärta, jag lyckas alltid så bra med mitt eget.

 

I det här fallet krossade jag både mitt eget och hans.


Tidigare inlägg