-'
Jag blir rädd för att saker har förändrats. Att mitt hjärta älskar något jag inte längre har kvar. Och att jag själv är orsaken till att jag inte får hålla om honom längre, eller somna i hans famn. Jag ser det nu, hur mycket som förändrats. Saker som jag velat ska stanna på samma plats föralltid, är något jag inte kan nudda vid.
Har väntat på en räddning. På något som ska ersätta det spruckna och det sylvassa som vilar i min själ. Men jag har slutat bry mig nu. Att någon eller något ska laga mig. Det funkar inte så. Det kommer aldrig funka så. Mitt hjärta kommer aldrig bli helt när jag som mest vill det. Och jag finner det lika vackert som sorgset. Att när man minst anar det, så står det där. Framför en och det visar sig så självklart.
Kommentarer
Trackback