- '
Det finns inte mycket att göra åt, den känslan som växer sig fast i en. Långsamt, men så stark. Hur man kan sakna någon som man inte kan nå. Att ständigt stå i kamp med någon som inte ger efter ett dugg. Att alltid behöva svälja cement och fälla kristall tårar i natten när man ligger ensam i en stor och kall säng.
När man vet hur hans läppar smakar. Hur farliga hans beröringar är. Det leendet som man vill se och le tillbaka mot, varje dag. Ryggtavlan som får en att få gåshud. Jag har länge letat efter något som kan slita mig ifrån den känslan. Känslan av att känna att jag måste ha han för att fungera och för att mitt hjärta ska slå i normal takt.
Jag vill minnas hösten vackert. Men allt gick sönder då. Hur kan man då inte minnas all sorg, besvikelse och smärta som letade sig in i varje centimeter av ens kropp. Hur kan man vilja fortsätta smaka på någons läppar och aldrig tröttna? Finna honom fortfarande intressant. Det går inte att sudda bort eller för den delen att radera. Det etsar sig fast i en.