- '

Det var som en käftsmäll. En sån som kommer plötsligt men svider ett bra tag efteråt. Jag minns när han sa att han skulle åka. Det blev tyst & jag bytte ämne. Jag kunde inte sova den natten. Satte mig upp i sängen & stirrade rakt fram.

 

Hur ska jag klara mig? tårarna rann tyst. Som att det fanns något vackert i situationen. Det tyckte jag inte då. Kröp ner under täcket igen och möttes av hans varma famn, ”du kommer klara dig jättebra” viskade han. Det var det finaste jag hört.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback